Vad din ångest försöker berätta för dig

Du fick diagnosen "generaliserat ångestsyndrom". Äntligen ett svar på varför du mår som du gör kanske du först tänkte. Men efter ett tag märker du att diagnosen inte ökat förståelsen för dig själv; att du har fått en etikett men ingen förklaring. 

I vår förra artikel pratade vi om varför diagnoser inte förklarar någonting – hur de sammanfattar symptom men inte säger varför du, i ditt liv, reagerar som du gör. Om du inte läst den än, börja där. Den förklarar varför cirkelresonemanget "du har ångest för att du är ångestsjuk" döljer det som faktiskt skulle kunna hjälpa dig.

Se Anna Luthander, psykolog och medgrundare av Emotivum, prata om diagnoser och varför de inte förklarar ditt mående i den här videon.

Men låt oss nu gå djupare in i själva ångesten. För när vi slutar se den som en diagnos och börjar se den som en signal – då öppnas något.

Föreställ dig det här:

En lägenhetsbrand rasar på femte våningen. Brandlarmet tjuter. Någon rusar fram med en stege och river ur batterierna.

"Äntligen tyst", säger de.

Låter det vettigt? Nej. Men det är ungefär så vi ofta förhåller oss till ångest.

Vi vill att den ska försvinna. Att den ska tystna. Vi tar medicin för att dämpa den, vi distraherar oss från den, vi säger till oss själva att vi inte ska känna så här. Att det är irrationellt. Överdrivet. Fel.

Men tänk om larmet inte är problemet? Att larmet tvärtom gör exakt det det ska göra – varnar för en brand som behöver släckas?

När kroppen vet något du inte vill veta

Ångest är inte en defekt. Det är inte en slumpmässig teknisk störning i hjärnans kretskort som kan drabba vem som helst när som helst, som ett digitalt virus från ingenstans.

Ångest är ett budskap.

Ett budskap om att det finns något i ditt liv som inte går att hantera på det sätt du hanterar det nu. En känslomässig knut. Ett förhållande som tär. En ilska som inte får uttryckas. En sorg som inte får ta plats. Ett liv som har blivit fel eller för litet. 

Problemet är att budskapet kommer i kod. Kroppen skriker men orden saknas. Pulsen ökar, bröstet drar ihop sig, tankarna snurrar – men kring vad egentligen?

Det är där många av oss fastnar. I larmet. I symptomet. I känslan av att något är fel med oss snarare än att något är fel i våra liv.

Känslorna som inte fick plats

Tänk dig ett barn som växer upp i ett hem där ilska inte är tillåten. Eller där sorg är pinsam. Där man måste vara stark, positiv och alltid okej. 

Vad händer med de känslor som ändå uppstår? De försvinner ju inte. De kan inte försvinna.

De förvandlas.

Ilska som inte får vara ilska blir kanske oro. Sorg som inte får gråtas ut blir kanske en tyngd i kroppen. Skam som inte kan sägas högt blir kanske sömnlöshet. Rädsla för att bli övergiven blir kanske ständig vaksamhet.

Det här är inte patologi. Det är överlevnad. Det är psyket som gör sitt bästa för att hantera det ohanterliga.

Men det som fungerade när du var sju fungerar inte när du är trettiosju.

Och kroppen vet det. Därför larmar den.

Larmet är inte fienden

Vi pratar om ångest som om den vore en fiende. Något som attackerar oss inifrån, oväntat och obegripligt. En sjukdom vi drabbas av.
Men ångest är inte en attack. Den är ett resultat av processer som syftar till att skydda dig. 

Det är bara det att skyddsmekanismen har blivit överaktiv, mönstret har fastnat, systemet larmar även när det inte längre behövs – eller när det som egentligen behövs är någonting helt annat.

När en person berättar att hon får panikångest varje gång hon ska åka tunnelbana, då är tunnelbanan inte problemet. Tunnelbanan är scenen där något annat blir synligt. Kanske en gammal rädsla för att förlora kontrollen eller att vara instängd. Kanske en kropp som bär på minnen den inte vet hur den ska berätta om.

Symptomet pekar alltid mot något annat. Det är det som gör det så frustrerande – och så viktigt.

Att lära sig lyssna

Så hur gör man då? Hur översätter man larmet till ord?

Man börjar med att sluta fly.

Nästan all ångesthantering vi lär oss handlar om undvikande. Andas lugnt. Tänk på något annat. Distrahera dig. Ta en promenad. Lyssna på musik. Ta medicin.

Och visst, ibland behövs det. Ibland är larmet så högt att man inte kan tänka. Men om du aldrig går närmare branden kommer du aldrig släcka den.

Att gå närmare betyder att börja ställa frågorna som ångesten inte kan formulera själv:

När började det här?
Vad hände i mitt liv precis innan?
Vilka situationer utlöser det här?
Vad är det jag är rädd för ska hända?
Och om det hände – vad skulle det betyda för mig?

Det här är inte kognitiva övningar för att rationalisera bort ångesten. Det är inte positiv psykologi. Det är arkeologi. Att gräva djupare, att leta efter den känslomässiga knut som ångesten är en del av.

Ofta är det känslor vi inte fick ha som barn. Ilska mot en förälder. Sorg över att inte bli sedd. Skam över något vi trodde var vårt fel. Rädsla för att bli lämnade.

Vi lärde oss hantera det genom att inte känna det. Att hålla det på avstånd. Att pressa ner det.

Men kroppen glömmer inte. Och ångesten är kroppens sätt att säga: Det här är inte löst. Det här lever fortfarande i dig. Det här behöver finnas.

Känslorna som behöver rum

Det finns en anledning till att ångest så ofta sitter ihop med svårigheter att känna, uttrycka och förstå andra känslor.

Ångest är vad som händer när andra känslor inte får ta plats.

Ta en person som aldrig får vara arg. Som lärt sig att ilska är farlig, att den förstör relationer, att den gör henne till en dålig människa. Hon pressar ner ilskan. Men ilskan finns kvar. Den blir till spänningar i kroppen. Oro. En känsla av att något är fel hela tiden.

Eller en person som växte upp i ett hem där sorg var något man höll för sig själv. "Var inte så känslig. Andra har det värre. Det ordnar sig." Han lärde sig att gråta är svaghet. Men sorgen finns kvar. Den förvandlas till tyngd, till utmattning, till ångest när något påminner honom om vad han aldrig fick sörja.

Ångesten blir den känsla som tar plats när andra känslor inte får det.

Och lösningen är inte att bli av med ångesten. Lösningen är att ge rum åt de känslor som finns under ångesten. 

Att släcka branden – inte larmet

Det här är den avgörande skillnaden mellan två sätt att se på ångest.

Det första sättet: Ångest är en sjukdom. En obalans i hjärnan. Kanske till och med något som bara händer. Behandlingen blir att hantera symptomet, att dämpa larmet, att lära sig leva med det.

Det andra sättet: Ångest är en signal. Ett budskap om att något i ditt liv behöver förändras. Behandlingen blir att förstå vad ångesten pekar på – och göra något åt det.

Det betyder inte att medicin aldrig behövs. Ibland är larmet så högt att man inte kan tänka klart. Ibland behövs något som dämpar panikattackerna så att man överhuvudtaget orkar börja gräva. Men medicinen är inte lösningen i sig. Den gör det möjligt att orka närma sig det som faktiskt behöver lösas.

Det kan vara en relation som inte fungerar. Ett jobb som krossar dig. En gräns du inte sätter. En känsla du inte vågar känna. Ett trauma du bär på. Ett sätt att vara i världen som har blivit för trångt.

Och när du börjar röra vid det – när du vågar känna ilskan, gråta sorgen, säga nej, lämna det som skadar dig, bli den du inte tilläts vara – då börjar ångesten släppa.

Inte för att den besegrats. Inte för att du lärt dig hantera den bättre.

Utan för att den inte längre behövs.

Om du känner igen dig

Kanske har du levt med ångest så länge att du tror att det är så du är. Att det bara är något du måste lära dig hantera, leva med, acceptera.

Kanske har du fått höra att det är en obalans i hjärnan. Att det är genetiskt. Att det kan komma och gå i vågor resten av livet.

Kanske har du provat allt – medicin, andningsövningar, mindfulness, motion, KBT – och känt att inget riktigt tar tag i det som är fel.

Om det stämmer vill vi att du ska veta: Ångesten är inte problemet. Den är budskapet.

Och budskapet går att tyda.

Vi på Emotivum arbetar inte i huvudsak med att få dig att hantera dina symptom bättre. Vi arbetar med att förstå vad symptomet säger. Vad som behöver förändras i ditt liv för att larmet inte ska behöva tjuta längre.

Det kan ta tid. Det är inte alltid bekvämt. Men det är skillnaden mellan att rycka ur batterierna och att släcka branden.

Boka ett kostnadsfritt matchningssamtal →

På Emotivum ser vi symptom som meningsbärande signaler om ditt liv. Vi tror inte att du är trasig. Vi tror på att du reagerar sunt på tidigare eller aktuella omständigheter – och att det finns orsaker till hur du reagerar. Orsaker som går att förstå och bearbeta, så att du kan förändra ditt liv här och nu.