Varför din diagnos inte förklarade någonting
Har du någonsin fått en diagnos och känt dig mer förvirrad efteråt än innan? Som att du fick en etikett, men inte en förklaring?
Du är inte ensam.
Det här är historien om varför "depression" inte förklarar varför du mår som du gör. Och varför det faktiskt spelar roll.
När etiketten blev förklaringen
Föreställ dig det här: Du har kämpat i flera månader. Du sover dåligt, äter dåligt, känner dig självkritisk och tung. Till slut bokar du tid hos en psykolog eller läkare. Du beskriver hur du mår. Du fyller i några skalor.
Och så får du höra: "Du har depression."
Äntligen. Ett svar.
Men när du går hem och tänker att du nu vet varför du mår som du gör, nämligen på grund av depressionen, har du verkligen missförstått något eller blivit vilseledd. Diagnosen berättar nämligen ingenting om det.
Cirkelresonemanget som gömmer sanningen
Här är vad som faktiskt hände:
Du berättade att du mår på ett visst sätt
Baserat på det du sa fick du en diagnos
Nu används diagnosen för att förklara varför du mår på det sättet
Det är som att säga att du är trött för att du är sömnig. Delvis sant, kanske. Men det berättar ingenting om varför du inte sover.
En diagnos är inte en orsak. Det är en beskrivning av en symptombild.
När vi kallar någonting för exempelvis "depression" så gör vi det för att vi känner igen ett mönster. Det är användbart för att organisera vården, för att veta vem som ska hjälpa var. Men det är inte en förklaring till varför just du, i just ditt liv, med just din historia, hamnade här.
Vad som döljs när vi tänker sjukdom
När vi börjar prata om "psykisk ohälsa" och "folksjukdomar", när vi säger att "det är inte du, det är din depression" – då händer något farligt.
Vi gör dig främmande för dig själv.
För det är ju du. Det är ditt liv, din historia, dina relationer, dina reaktioner. Och det finns alltid orsaker till att vi reagerar som vi gör. Ofta har de att göra med:
Hur vi har det på jobbet eller i hemmet
Relationer som inte fungerar
Gränser vi inte sätter
Känslor vi inte kan uttrycka
Förväntningar vi inte klarar av
Trauman vi bär på
Mönster vi lärt in
När diagnosen blir förklaringen, när vi sjukdomsförklarar friska reaktioner på svåra omständigheter, då tar vi makten från dig att förstå och förändra ditt liv.
Vad symptomet försöker säga
På Emotivum ser vi symptom som signaler. Som varningssystem.
Ta ångest som exempel. Ångest är inte en slumpmässig teknisk defekt i hjärnan som kan drabba vem som helst när som helst. Ångest är ofta ett larm som säger: Här finns något du inte kan hantera. En känslomässig knut. Något som behöver lösas.
Kanske handlar det om ilska du inte får uttrycka. Sorg du inte får känna. Skam du bär på. Relationer där du inte kan vara dig själv.
Om du bara försöker tysta larmet – med medicin, med distraktion, med att kalla det "ångestsjukdom" – då missar du budskapet.
Det är skillnaden mellan att ta ur batterierna i brandvarnaren och att faktiskt släcka elden.
Vad händer när vi slutar patologisera?
Föreställ dig istället det här:
Du mår dåligt. Du söker hjälp. Och istället för en diagnos får du en inbjudan till nyfikenhet.
Vad händer i ditt liv just nu?
När började du må så här?
Vad har förändrats?
Vilka relationer känns svåra?
Vilka känslor har du svårt att känna?
Vad skulle behöva förändras för att du ska må bättre?
Plötsligt handlar det inte om att du är "sjuk". Det handlar om att du är en människa som reagerar på ditt liv. Och att det finns saker du kan göra åt det.
Det är inte naivt. Det är inte att förminska lidandet. Tvärtom.
Det är att se dig som expert på ditt eget liv istället för som en patient med en sjukdom.
Så vad gör vi med diagnoserna då?
Vi säger inte att diagnoser är onda eller värdelösa. De har ett organisatoriskt syfte. Och ibland kan det kännas lättande att få en diagnos – särskilt när man känt sig konstig eller ensam.
Men vi behöver sluta förhålla oss till dem som om de förklarar någonting.
Vi behöver sluta prata om oss själva som sjuka när vi egentligen reagerar normalt på omständigheter som inte är normala.
Och vi behöver sluta tro att lösningen alltid ligger i att "hantera" eller "leva med" våra symptom – som om de var något som bara händer oss.
Ditt mående har orsaker. Och när du förstår orsakerna kan du göra något åt dem.
Om du känner igen dig
Kanske har du gått runt med en diagnos som känts mer förvirrande än hjälpsam.
Kanske har du försökt "leva med" dina symptom utan att riktigt förstå var de kommer ifrån.
Kanske har du känt dig alienerad från dig själv – som om det är "sjukdomen" som styr, inte du.
Om det stämmer, så är du välkommen att höra av dig till oss.
Vi på Emotivum arbetar inte utifrån diagnoser. Vi arbetar utifrån dig. Vi vill förstå vad som händer i ditt liv, vilka mönster som upprepas, vilka känslor som fastnat – och vad som behöver förändras för att du ska må bättre.
Det finns inga garantier. Men vi lovar att göra allt vi kan för att hjälpa dig förstå dig själv. Inte som en diagnos. Utan som en människa.
Boka ett kostnadsfritt matchningssamtal →
Vill du veta mer?
Anna Lutander, psykolog och medgrundare av Emotivum, pratar om diagnoser och varför de inte förklarar ditt mående i den här videon:
På Emotivum arbetar vi relationellt och integrativt. Vi ser symptom som meningsbärande signaler, inte som sjukdomar. Vi tror på din förmåga att förstå och förändra ditt liv – med rätt stöd.