Traumabehandling vid trauma och dissociation

Måste något katastrofalt ha hänt?

Trauma förknippas ofta med en tydlig katastrof, som ett sexuellt övergrepp, ett rån eller en olycka. Men traumatisering kan också växa fram genom svåra erfarenheter som upprepas under lång tid. När det sker under uppväxten kan man tala om barndoms- eller anknytningstrauma.

Vid anknytningstrauma handlar det ofta om återkommande intrång, försummelse eller övergivenhet i relationer som barnet är beroende av. Sådant som en vuxen kanske hade kunnat hantera kan bli överväldigande för ett barn. Senare i livet kan spåren märkas särskilt i nära relationer, där längtan efter närhet samtidigt väcker stark rädsla eller skydd. PTSD, komplext trauma och dissociation beskriver olika delar av detta område; de utvecklas längre ned på sidan.

När det som hänt fortsätter att märkas

Traumareaktioner ser olika ut. De kan bland annat märkas som flashbacks, mardrömmar, undvikande, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter, lättskrämdhet, irritabilitet eller dissociation. Ilska, rädsla, sorg och ångest kan finnas samtidigt eller avlösa varandra.

Ibland motsvarar besvären diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Diagnosen förutsätter att den traumatiska erfarenheten har inneburit exponering för faktisk död, livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld, samt ett visst antal symtom som går att härleda till händelsen. Man kan ha traumarelaterade svårigheter utan att uppfylla kriterierna för PTSD.

För många märks traumatiseringen också i relationer. När tillit, närhet eller konflikt påminner om tidigare erfarenheter kan reaktionen bli starkare än situationen tycks förklara. Det kan påverka kärleksrelationer, familj, vänskap och arbete — och samtidigt ge ledtrådar till vad en behandling behöver ta hänsyn till.

Vad kan leda till trauma?

Ett psykiskt trauma kan följa på en enskild händelse, som ett rån eller en trafikolycka, eller på upprepade erfarenheter, som fysisk och psykisk misshandel i en destruktiv relation eller sexuellt utnyttjande över tid.

Samma händelse påverkar inte alla på samma sätt. Livssituation, socialt stöd, tidigare erfarenheter och möjligheten att bearbeta det som hänt spelar in. Barn har färre erfarenheter att förstå det svåra genom och kan därför reagera starkt på sådant som en vuxen hade haft andra möjligheter att hantera. Därför används också uttrycket potentiellt traumatisk händelse.

Många återhämtar sig efter en svår erfarenhet, även om det kan ta tid. Traumatisering beskriver de kvarstående svårigheter som kan uppstå när erfarenheten inte har kunnat bearbetas. Risken kan vara större när utsattheten är långvarig eller orsakas av en människa som står en känslomässigt nära.

Komplext trauma — när utsattheten pågår över tid

När svåra erfarenheter upprepas och pågår under längre tid talar man om komplex traumatisering. Det kan till exempel handla om fysisk eller psykisk misshandel i en destruktiv relation eller sexuellt utnyttjande över tid. Besvären kan då bli mer djupgående och beröra både känsloreglering, självbild och relationer.

Anknytningstrauma och trauma i barndomen

Barn är beroende av vuxna för skydd, förståelse och hjälp att hantera starka känslor. När tryggheten brister kan erfarenheterna följa med in i vuxenlivet som ångest, depression, skam, skuld, hjälplöshet, sorg, ilska, sömnsvårigheter eller svårigheter att reglera känslor.

Anknytningstrauma kan handla om övergrepp eller försummelse från en vuxen i barnets anknytningsrelationer. Intrång kan vara sexuella, fysiska eller emotionella. Försummelse och övergivenhet kan innebära att inte bli sedd, förstådd eller skyddad av den man är beroende av.

Eftersom erfarenheterna sker i de relationer som ska vara barnets trygga bas kan de senare påverka hur man upplever sig själv, andra människor och närhet. Det kan bli svårt att avgöra vad man behöver, lita på att någon stannar kvar eller känna sig trygg när en relation blir viktig.

Vid svårare och mer komplexa anknytningstrauman kan dissociativa försvar bidra till en upplevelse av splittring i personligheten. Då behöver behandlingen ta hänsyn både till det som hänt och till de sätt som en gång hjälpte barnet att skydda sig.

Dissociation — när sammanhanget går förlorat

Dissociation kan vara ett sätt att hålla överväldigande känslor och erfarenheter på avstånd. Det kan upplevas som minnesluckor eller förlust av tid, en känsla av att inte hänga samman i sin personlighet eller kropp, eller att omgivningen känns overklig. Begreppen är amnesi, depersonalisering och derealisation. Den svåraste formen av dissociation är DID, dissociativ identitetsstörning.

Så kan traumabehandling gå till

Trauma kan göra det svårt att lita på andra, särskilt när utsattheten har skett i nära relationer. Därför behöver den terapeutiska relationen och samarbetet få tid. Innan svåra minnen närmas behöver du och behandlaren kunna tala om trygghet, tempo och vad som händer när något blir för mycket. Vid tidiga anknytningstrauman kan arbetet också handla om att varsamt förstå erfarenheter som länge varit otydliga och hur de har påverkat utvecklingen.

På Emotivum arbetar vi vanligtvis fasspecifikt med trauma. I en första fas ligger fokus på stabilisering, en trygg terapeutisk relation och färdigheter för att hitta tillräckligt lugn. En andra fas kan handla om exponering för och bearbetning av traumatiska minnen. I en tredje fas riktas arbetet ofta mot sorg, integrering och livet framåt. Faserna beskriver en riktning; det konkreta upplägget behöver anpassas till personen och kan röra sig fram och tillbaka.

Vi har flera behandlare med specialistkompetens för traumabehandling vid PTSD, komplext trauma och psykisk traumatisering, med eller utan dissociation. Ett kostnadsfritt matchningssamtal är till för att du ska kunna berätta vad du söker, ställa frågor om behandlingen och känna efter om en föreslagen behandlare verkar passa. Du behöver inte vara säker på en diagnos eller redo att berätta hela din historia för att ta det steget.