Dags att skrota ”psykisk ohälsa”?

Begreppet “psykisk ohälsa” är idag helt etablerat och har tagit sig in i samhällets alla domäner – sjukvården, skolan, populärkulturen, politiken och så vidare. Uttrycket fungerar som ett samlingsbegrepp för alltifrån lindriga psykiska tillstånd, exempelvis lättare nedstämdhet och ångest, till mer allvarliga psykiatriska tillstånd såsom bipolära syndrom eller psykotiska tillstånd. Begreppet är numera så vanligt att de allra flesta vet vad det avser, vilket är positivt eftersom vi behöver kunna prata om hur vi mår psykiskt – det är en del av att krossa stigmat kring att må dåligt. Samtidigt finns det också problem med begreppet ”psykisk ohälsa” och vad det signalerar. 

När vi talar om hälsa så talar vi om att må bra, både psykiskt och fysiskt (men den psykiska och fysiska hälsan hör förstås många gånger ihop eftersom våra känslor bor i kroppen, och det som händer i kroppen påverkar hur vi känner oss). Det innebär att ohälsa betyder motsatsen, det vill säga att vi inte mår bra. Med hälsa menar vi oftast det friska, och med ohälsa menar vi oftast det sjuka – och det är här det uppstår problem. 

Att leva är att ständigt uppleva och genomleva olika händelser, utvecklingssteg, kriser och utmaningar. Var och en som föds till att bli människa kommer att få slita med olika saker, vissa mer än andra beroende på vad man har för biologisk disposition, anknytning och uppväxtmiljö, samt andra yttre omständigheter. Begreppen ”psykisk hälsa och ohälsa” indikerar att psykisk hälsa är frånvaron av symptom som ofta är en naturlig del av livet, eller som uppstår som sunda reaktioner på våra upplevelser. Att reagera med nedstämdhet, självtvivel och ångest är sällan något sjukt, utan tvärtom oftast något friskt i oss, även om symptomen ofta innebär ett stort lidande. När vi upplever symptomen märker vi att vi mår dåligt, men de betyder inte att vi är sjuka.

Begreppet psykisk ohälsa har kommit att innebära – med sina kopplingar till just sjukdom – att man kan läsa i sin journal att man har en historik av psykisk ohälsa på samma rad som det också står om ens upprepade urinvägs– eller streptokockinfektioner. Som att man skulle vara särskilt mottaglig för någon form av ”psykisk-ohälsa-virus”, snarare än att de symptomen har något att berätta om hur ens liv sett ut. Såsom vi använder begreppet riskerar vi att förflytta fokus från samhälle, omständigheter, händelser och orsaker bakom, till den enskilda individen som en symptombärare på något som inte är friskt. 

Samtidigt behöver vi ju ord. Utan ord kan vi inte prata om saker, och vi behöver kunna prata om hur vi mår. Men vi behöver också komma bort från det psykiska lidandet som något sjukt, när det tvärtom är meningsbärande och begripligt. Hur skulle det se ut om vi inte blev ledsna när vi förlorar något viktigt, inte upplevde ångest när vi trodde att vi riskerade att frysas ut ur gruppen, eller inte blev deprimerade när vi gång på gång blev överkörda för att vi inte fått lära oss att stå upp för oss själva? Vi behöver våra symptom för att förstå vad som är fel för oss i livet, och ibland kan vi behöva ta professionell hjälp för att tolka dem och minska lidandet. Att patologisera symptomen, det vill säga sjukförklara dem, är att göra sig själv en otjänst. Idéer på vad vi skulle kunna säga istället? 

Föregående
Föregående

Det vi borde prata om när vi pratar om kontrollbehov

Nästa
Nästa

Fråga inte anknytningsteorin, fråga dig själv