Att vara i kontroll – den njutningslösa tillvaron

För många av oss handlar livet om kontroll. Vi försöker ständigt kontrollera oss själva, våra känslor, tankar, partners, barn, föräldrar, dåtid, framtid, tjänstemän på försäkringskassan, medpassagerare i tunnelbanan, personer som vägrar lämna vänsterfilen på E4:an i rusningstid etc. Listan blir lätt oändlig. I många situationer är det nödvändigt att kontrollera. För att till slut betala en räkning så behöver vi kontrollera våra känslor så att vi inte ännu en gång undviker det genom att slå på vår favoritserie på Netflix. Vi behöver utöva kontroll i familjen så att våra småbarn inte kastar mat på tapeten eller så att våra tonårsbarn kommer hem till slut.

Men oftast stannar det inte där. Många av oss utövar så mycket kontroll så att vi hamnar i en negativ spiral. Vi börjar kontrollera sånt som vi inte ska kontrollera, åtminstone inte i så hög utsträckning. Sånt som våra naturliga behov, känslouttryck, lekandet med våra barn, umgänget med andra, njutningen när vi har sex. Fördelen med en kontrollerande livsstil är att vi tror att vi slipper konfronteras med det fruktansvärt oförutsägbara i alla de här aktiviteterna: vi kan ju bli avslöjade, kritiserade, förlora något, gå upp i våra känslor till den grad att våra individuella jag tycks upphöra att existera. Nackdelen med för mycket kontroll är uppenbar: Vi tappar spontaniteten i livet och stelnar. Behandlar vårt eget känsloliv som om det var ett hot från yttre rymden, börjar prata jogging, optioner och bostadspriser med människor som vi egentligen vill ha en nära relation till.

Vi lever i en värld där kontroll skattas väldigt högt. Det är lätt att vaggas in i en övertygelse om att det är det enda sättet att vara människa på. Från olika håll har man dock problematiserat en livsstil baserad på kontroll. I vissa meditationsstilar riktar man in sig på att helt släppa taget om manipulationen av sinnena för att nå ett mer avskalat, naket tillstånd. Det är också centralt i psykodynamisk psykoterapi. Människor som går i terapi lider ofta på olika sätt av att de försöker kontrollera sånt som inte går att kontrollera. De försöker kontrollera verkligheten och sina spontana reaktioner på den och har börjat märka hur det ställer till det för dem i livet. Att släppa kontrollen är skrämmande, det blottlägger något sårbart, men det är också det enda som kan göra oss helt levande.