Vi tar helg med en VM-krönika
VM har pågått ett tag. Upprördheten över den politiska konspiration och humanitära kollaps som föranledde mästerskapen har ebbat ut till förmån för folkfesten. Knappt någon pratar längre om det fullständigt bisarra framträdandet av Fifas ordförande Infantino inför VM:s öppning (jag känner mig handikappad, jag känner mig som en arab osv.) eller om de brittiska LGBTQ+-armband som aldrig blev av.
Om man tar det för vad det är så har fotbollen varit (vilket oftast är fallet) väldigt underhållande. Försiktigheten i början gav vika för en vild kamp om slutspelsplatser. Japan chockade alla med att vinna rättvist mot två av världens bästa lag, vilken bragd det måste ses som där hemma. Tyskland chockade också världen (och samtidigt inte) genom att åka ut i gruppspelet. Belgien fick åka hem, allt prat om den “gyllene generationen” visade sig vara kattguld och nästa gång är det troligtvis för sent.
Argentina hämtade upp sig efter förlusten mot Saudiarabien och spelar med verklig övertygelse. Diskussionen är fortfarande öppen om Messi verkligen är en Gud, och om inte det så åtminstone en fulländad robot, fjärrstyrd från någon högre verklighet. Hans ersättare i Barcelona, Robert “Lewangoalski” får jaga bollar med sitt Polen åtminstone en sista gång under Dohas sol.
Ikväll spelar Uruguay mot Ghana igen. Sist var 2010 när Suarez i slutminuterna slog bort ett avslutningsmål med händerna på mållinjen. Ghana missade straffen. Suarez fick frågan om han kände ånger varpå han svarade att nej, han gjorde bara allt för sitt lag och det var i slutändan inte han som missade straffen. Han ångrade mer när han bet Italiens Chiellini i nacken men var också tydlig med att de slutit fred sedan dess. Hursomhelst höll Ghanas coach med honom och menade att man nu måste blicka framåt. Suarez ses dock som en inkarnation av djävulen av vissa ghananer och framförallt av landets tabloidpress och man kan förmoda att känslan av rättmätig hämnd kommer att finnas där om de vinner.
Kroatien maler på. Och ska vi välja en kandidat till VM-guldet så blir det de. Ju längre vi avancerar i slutspelet, ju mindre fotboll blir blitzkrieg och barrikader och istället mer likt schack, desto mer kommer de att briljera. Kroatien vann silver för fyra år sedan och var rent fotbollsmässigt världens bästa lag. De förlorade mot ett Frankrike som var alldeles för packat med fotbollstalang, men vem tror på allvar att Frankrikes mittfält – utan Kanté och Pogba – kommer att hålla måttet hela vägen i år? Tchouaméni är oprövad i såna här sammanhang och Adrien Rabiot är i all välmening en medioker fotbollsspelare.
Alla kroater är lite äldre nu, särskilt Modric, vilket dock inte märks på honom. Han springer minst lika mycket som de andra, slår fortfarande passar som inte går att begripa - dykande, reptillika saker, mer flyktlinjer in i en annan fysisk dimension än crossbollar i egentlig mening. Frågan är vem som ska fånga upp dem? Rebic gjorde sig för svår för landslaget. Spelarna från Kroatiens inhemska liga håller inte helt måttet på världsarenan. Ändå gjorde man fyra mål mot Kanada, men det var Kanada. Vem ska göra målen mot Brasilien i kvartsfinalen? Kanske att Modric börjar rikta sina crossbollar rakt mot mål istället. Brasiliens målvakt Alisson kan ha svårt för överraskningar och kanske tappar ut en på gräset och från en och en halv meter borde det kunna bli mål även om man till vardags spelar i Hajduk Split.
Fotboll är en folksport och många av de som inte gillar det hatar det istället. Ser det som meningslöst. Och det stämmer antagligen. Men det är något meningslöst som folk lyckas levandegöra med det mest grundläggande i livet: gruppgemenskap och katharsis.
6000 migrantarbetare dog för att VM skulle bli av. Det borde aldrig ha blivit av på det här sättet. Låt oss inte glömma den skam och brutalitet som det vilar på. Samtidigt kanske vi kan glädja oss åtminstone en smula med den kollektiva urladdning som vi nu lever i och med det Kroatien som återigen kommer att ge världen en lektion i hur vackert fotboll kan vara.
