Triggad eller bara otrygg?

Vi läser en ny artikel som vänder upp och ner på det gängse synsättet kring stress och ångest.

Så som man oftast tänker kring stress är att stressreaktionen – förhöjt blodtryck, snabbare hjärtslag, spända muskler – per definition behöver aktiveras av en trigger. Ett hotfullt stimuli, t.ex. ett lejon eller ett svårt minne.

Enligt GUTS – Generalized Unsafety Theory of Stress (Brosschot m.fl., 2017) är det i själva verket tvärtom. Stressreaktionen är det evolutionära standardläget och behöver inga triggers. Det som händer när vi är trygga är inte normalläget utan trygghet uppstår sekundärt när den generaliserade stressen motas av tydlig information om att vi kan känna oss trygga. Tolkningen av den informationen aktiverar områden i prefrontala cortex som inhiberar stressen och därigenom gör oss lugna.

Vissa har tränats i trygghet under uppväxten. De blir då mer benägna att leta efter och också hitta tecken på trygghet - ett vänligt ansikte, ett litet leende, en yttre värld där allt är som vanligt.

Andra är sämre på att leta, och behöver övertydliga tecken på att de är trygga. För vissa leder sökandet efter trygghet till missbrukarproblematik: Jag är trygg så länge jag har morfin i kroppen eller så länge jag letar efter och kan se fram emot nästa fix. Jag är trygg med den andra så länge jag har sex med den. Jag skulle kunna bli trygg om jag uppdaterar mina sociala medier varje sekund för att se att någon har likat mina inlägg etc. Så snart trygghetssignalerna är borta så återvänder man till sin frusna lilla planet, med hög stress och minskad förväntad livslängd.

Rent evolutionärt är det hela rimligt. De darrande små knippen av sinnesorgan och muskelfibrer som på helspänn levt sina liv på savannen har troligtvis haft större chans att fortplanta sig och därefter trygga sin avkomma. De liknöjda har i högre utsträckning blivit uppätna eller utkonkurrerade. Till följd av det ligger det i däggdjurs natur att ständigt oroa sig och vi är inte annorlunda. Långsiktiga konsekvenser av hög stress spelar ingen roll här, för evolutionens skull behöver vi ju egentligen bara överleva till tidig medelålder.

Detta perspektiv kan komma att leda till en förändring i hur vi förstår psykisk sjukdom. Ta den psykiatriska diagnosen GAD (Generalized anxiety disorder) som exempel. Tillståndet definieras av en allestädes närvarande oroskänsla. Enligt GUTS så kan man inte definiera ett psykiatriskt tillstånd så. Den generaliserade ångesten ses istället som fullt naturlig. Det som specifikt kännetecknar människor med GAD är snarare den bristande förmågan att hitta trygghet i omvärlden, varför diagnosen borde heta GUD (Generalized unsafety disorder) eller på svenska GOS (Generaliserat otrygghetssyndrom). Ett problem som uppstår är att varken GUD eller GOS för tankarna till något negativt, men med lite fantasi kan man nog komma runt det.

GUTS skulle även kunna få konsekvenser för hur vi bedriver psykoterapi. I kliniska sammanhang utgår vi ofta från att stress har specifika triggers. Vi försöker identifiera klienters triggers och reglera deras stress. Eventuellt skulle vi behöva lägga ännu större vikt på att försöka besvara frågan vad det är som faktiskt gör en klient trygg, både i terapirummet och utanför. Kanske gör vi ibland misstaget att ta tryggheten lite för given. Att undersöka och försöka förstå stress och ångest kan också vidmakthålla stressen, lite som när man petar i ett sår.

Vi skulle slutligen kunna vara mer ödmjuka inför den allestädes närvarande stressen och bristen på tydliga trygghetssignaler i vår konsumtionsdrivna och individualiserade värld.

Tomas Tranströmer får avsluta inlägget, med ett utdrag från dikten “Schubertiana” från 1978:

“Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsligt yx-
   hugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”

Brosschot, J., Verkuil, B., Thayer, J. (2017). Exposed to events that never happen: Generalized unsafety, the default stress response, and prolonged autonomic activity. Neuroscience & Biobehavioral Reviews.