SVT:s “Tre pappor” – strävan efter sårbarhet och brist på aggressivitet
Med året 2022 snart till ända kan vi konstatera att nästan ingen tv-produktion väckt så mycket känslor som SVT:s korta dokumentärserie ”Tre pappor”. Sedan premiären söndagen den 13:e november har reaktionerna fullkomligt rasat på internet och kultursidorna i våra tidningar. Flera har beskrivit papporna i dokumentärserien som vilsna, sökande och självupptagna. Andra har snarare problematiserat att papporna, och deras strävan efter att vara bra pappor, väcker så mycket känslor i oss som tittar.
Bland kommentatorerna finns DN:s Catia Hultquist som 5/12 skriver: ”Vi hade fel. Alla vi som trodde att det största hotet kom från kriget i öst. Hotet kom i stället från tre medelålders pappor som ville prata med andra män, som ville ordna ett läger. På ytan lät det ofarligt, men snart stod det klart. Det de tre männen i sysslade med var i själva verket... ett hot mot rikets säkerhet!”.
Kanske behövs det inga ytterligare kommentarer om ”Tre pappor”, speciellt inte nu när stormen verkar bedarrat. Samtidigt finns två aspekter värda att lyftas fram innan vi glömmer bort serien; nämligen den misslyckade jakten på kontakt som på något sätt går igen i olika sammanhang i vår kultur. Vi vill och behöver autentiskt möta varandra, men krånglar till det så oändligt i våra försök att just göra det. Det handlar också om den nödvändiga aggressiviteten som också behöver få finnas.
Att också vara sårbar
I serien ser vi papporna prata om sårbarhet och önskan att mötas i totalt fyra avsnitt, samtidigt som bristen på känslomässig kontakt och genuina möten är påtaglig. Man skulle kunna säga att man pratar om det istället för att göra det. Det är som att det konsekvent läggs på olika former av kosmetika – och möjligheten till verklig kontakt hindras av allt fokus på rätt mängd kakao, gonggongsslag, visualiseringsövningar mm. Istället för att bidra till kontakt adderas element som distraherar och skapar distans.
Kanske inte helt olikt hur man ibland inom den psykiatriska vården skickar ut patienter med diverse hemuppgifter med tjusiga namn istället för att hjälpa dem att återknyta kontakten med sig själva och andra människor?
I klassisk gruppsykoterapi möts man i ett rum där stolarna står i en cirkel, ganska nära varandra. Det finns ingenting att fokusera på annat än sig själv och de andra i cirkeln. Ingenting att titta på, ingenting att gömma sig bakom, och inga uppgifter eller förutbestämda samtalsämnen att samlas kring. Om det är jobbigt? Ja oftast. Men om man står ut får man också möjligheten att mötas på riktigt.
Det är förstås inte säkert att papporna hade fördjupat kontakten med sig själva, eller varandra, bättre utan kakao och orientaliska inslag. Kanske hade det varit lika svårt ändå. Det är ju också så att det i gruppterapi finns en terapeut med i sammanhanget av en anledning; för att assistera kommunikationen. Men kanske hade det i alla fall blivit tydligare för papporna att de faktiskt inte riktigt gör det de vill göra – det vill säga klarar av att vara verkligt sårbara med varandra.
Inte utan aggressivitet
En ytterligare aspekt är alla dessa samtal om kärlek. Man vill ha mer kärlek, oändlig kärlek, värme och trygghet. Att önska detta är förstås mänskligt, och att förmedla kärlek till sina barn är en utav de viktigaste aspekterna av föräldraskapet. Samtidigt är ett liv präglat av endast kärlek inte ett verkligt liv. För att uppleva autentisk kontakt med oss själva och andra behöver vi också vår aggressivitet. En del av papporna i dokumentären behöver kanske inte mer kärlek, utan tvärtom hjälp med att stå upp för sig själva. Hjälp att ställa krav och sätta gränser på ett bra sätt. Denna förmåga är även den viktig att förmedla vidare till sina barn som en del av deras känslomässiga utveckling.
Vi behöver alltså både kärlek och ilska för att vara hela. Och om vi inte är hela vingklipps förmågan till autentisk kontakt med andra. Ibland kan man läka i sina verkliga relationer i livet, ibland kan man behöva hjälp. Trots dessa invändningar mot papporna och deras retreat så måste man väl ändå säga att strävan efter kontakt – och målsättningen att bli en bra och närvarande pappa – är bättre än ingen strävan alls. Eller vad säger ni?
Referenser
https://www.svtplay.se/tre-pappor
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/a/Kn88JX/karolina-fjellborg-om-tre-pappor-pa-svt
https://www.gp.se/kultur/kultur/tre-pappor-visar-hur-m%C3%A4ns-k%C3%A4nslor-premieras-1.86379954
https://www.svd.se/a/mQK0jE/svd-s-podd-dagens-story-tv-kollen-om-tre-pappor
https://arbetet.se/2022/11/22/mammorna-betalar-for-kansloresan-i-svts-tre-pappor/
https://www.expressen.se/debatt/tre-pappor-borde-lara-sig-bita-ihop-inte-grata/
